Rapport från Göteborgs dansfestival

Constanza Macras/Dorky Park – Hell on Earth

Göteborgs dans och teaterfestival öppnade under fredagen med den påkostade föreställningen Hell on earth av det berlinska kompaniet Dorky Park. Koreografen Constanza Macras jobbar med professionella dansare och amatörer för att iscensätta en romantisk bild av problemförorten Neukölln.
Operan är fullsatt. Festivalen ska börja. Liv Landell från GT skriver träffsäkert om hur “kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén mumlar om en bubblande kulturstad”.

Vad Hulthén inte behöver konfronteras med är hur resten av festivalekonomin drabbas av detta val. Valet av öppningsförestälning blir en nyckel till att förstå hur man tänker kring festivalen från politiskt och estetiskt håll. Göteborgs dans och teaterfestival ägs, till skillnad från många andra festivaler, av stadens kulturförvaltning och det blir därför extra viktigt att lyfta fram Göteborg som en ekonomiskt stark och livskraftig region. Föreställningen har höga produktionsvärden med musiker och närmare tjugo personer på scen.

Frågan om konstnärliga val är viktig i relation till vilken föreställning som inviger festivalen eftersom den sätter ton på allt som komma skall, men den är också viktig inom ramen för verket. Hell on earth vacklar mellan dans och teater vilket återspeglar festivalens program. GT skriver att det är föreställningen är en “tragikomisk, surrealistisk, politisk performancehybrid med dokumentär grund och mjuk hiphopprofil”. Någonstans i den genreblandningen uppstår en intressant problematik. Verket har inte blivit helt formlöst, dock saknas det en tydlig ram. Istället stödjer den sig på den traditionella och problematiska ramen av teaterscenen självt, vilken inte längre är stark nog för att stödja ett sådant problematiskt experiment som Macras iscensätter.

Koreografen Macras samarbete med ungdomarna från förorten ställer frågor om makt och representation. Hell on earth plockar upp berättelser från de medverkande och mixar friskt med populärkulturella och kulturteoretiska referenser som ligger långt utanför deras sfär. Det är som att koreografen blinkar till utvalda delar av publiken över huvudet på hennes medarbetare – barn och ungdomar som inte har läst på universitet och som antagligen inte kommer att ha möjlighet att göra det heller.

Macras iscensättning är laddad med olika kombinationer av köns- och rasstereotyper som ömsom används oreflekterat, ömsom skojas med eller vänds upp och ner. Eftersom “stereotyper existerar” har hon inga problem att använda dem frikostigt. I denna cirkus drunknar de medverkandes individuella röster och scenen förvandlas till en lekfull bakgård där kvällssolen alltid ligger på och inga sociala konflikter eller problem existerar.

Föreställningen borde, i och med sin process och sina deltagare, ha möjlighet att ta itu med viktiga sociala, etniska och genusorienterade problem, men tyvärr är koreografens röst så genomträngande att hennes medverkare här ser ut att ha förlorat sin frihet, sina uttrycksmöjligheter och sin trovärdighet någonstans längs vägen.

Macras hävdar i ett frukostsamtal att “livet är en kliché” och verkar ganska nöjd med det.

Louise Höjer och  Gabriel Widing från Mer opinion

Tidigare publicerad i Tidningen Kulturen: Gästspel från Dorky Park öppnar Göteborgs dans och teaterfestival

Leave a Reply

Your email address will not be published.