Konsten, kroppen och stillheten

Stilla! uppmanar konstnären sin modell. Hennes bröstkorg häver sig lätt när hon andas och handen darrar ouppsåtligt. Måleriet kräver ett stillsamt motiv och trots att konstnären intresserar sig för kroppen så ställer den till med besvär.

Det här är några nedtecknade tankar om den stillsamma kroppen som en brygga mellan bilden och det avbildade inom måleri och fotografi. Representationstanken i kombination med människans kroppslighet verkar kalla på ett motiv som jag tittar särskillt på: döden.

Philippe de Champaigne, Still-Life with a Skull

När livet avbildas i det förmoderna måleriet representeras det i sin stramaste form. Under 1600-talet blir det populärt att måla stilleben, dessa visar ofta upp en skicklighet och mångfalld i skildrandet av olika material som tyg och växter. Men de har även någonting annat gemensamt. Karin Sidén beskriver i sin essä ”Kroppen och tiden” hur tiden, förgängligheten och slutligen döden tematiseras i dessa målningar. Det är lättare att få några frukter att ligga på plats än en mänsklig modell, samtidigt uttrycker dessa frukter samma åldrande som människan, samma typ av resa mot föruttnelse och död. Själva begreppet stilleben kan antas komma från tyskans still leben, stilla liv. När människan får rum i ett stilleben är det allt som oftast i form av ett kranium. När bara ben finns kvar framträder det allmänmänskliga. Sidén beskriver hur den sena medeltiden målar ut Döden som likgiltig inför ”skönhet, rikedom eller social ställning”. I döden försvinner så all individualitet, dödskallen saknar både tankar och särdrag. Sidén uppmärksammar även hur många döda kroppar offrats i vetenskapliga syften. De har skändats och skurits upp för att vi ska få kunskap om livet.

Att skildra döden kan även förstås som en konstnärlig strategi för att stilla kroppen och göra den tillgänglig för avbildning. En annan väg är att söka stanna ett skede, frysa kroppens framträdelseform vid en viss tidpunkt och därigenom skildra livets verkan i kroppen. I porträttkonsten är stillheten högst närvarande. Den avbildade måste sitta orörliga framför konstnärens duk. Att avbildas blir en sorts offer eller investering av tid. Offret görs dock av olika anledningar beroende på om det är en kvinna eller en man som avbildas. Shearer West redogör i Portraiture för hur männen representeras som yrkesutövande individer medan kvinnorna abstraheras eller idealiseras. Kvinnorna poserar ofta för att ge uttryck åt ett transcendentalt värde eller nyckelscenen i något litterärt eller mytiskt skeende. Männens offer under porträtteringen blir således en investering i det egna jaget. Till exempel möjliggjör det distribution eller marknadsföring av den porträtterade, i tider då resande både var dyrt och omständigt. Kvinnornas offer görs snarare för den stora konsten eller de stora berättelsernas skull.

Marcel Duchamp, Nude decending a staircase (1912)

Om rörelser eller andra skeden ska avbildas på en fast duk krävs någon form av abstraktion. Ett exempel på det är hur Marcel Duchamp skildrar rörelse i Nude decending a staircase (1912). Där skildras olika positioner som kroppen har påväg nerför trappan. Positionerna smälter ändå samman och bildar en kropp.

Stilla! uppmanar fotografen sitt objekt. Slutartiden klarar inte häftiga rörelser, den skarpa avbildningen av verkligheten stryks ut till en oskarp smet. Suddigheten har i och med det fotografiska mediet blivit en symbol för rörelse. Serietecknare har abstraherat rörelseoskärpan och fyller istället sina rutor med fartlinjer.

Fotografiets möjligheter att visa skeenden, avbilda processer, är ändå större än måleriets. Kameran är mobil och blickfästet dynamiskt, den kan tas med ut till sjöss eller förses med långa objektiv för att skildra motiv på långa avstånd. Men fotografi eller kanske fotograferna tycks ändå hysa en fascination för stillsamheten och döden.

Fotografiet har betraktats som skuggbild av verkligheten och används ofta i dokumentära och propagandistiska syften. Under Krimkriget i mitten av 1800-talet hade man medföljande fotografer. Där någonstans i tid och rum avlöstes Courbets målade realism av fotografens optiska avbildningsapparat.

Foto av Alexander Gardner

Roland Barthes skriver i Camera Lucida: ”This will be and this has been; I observe with horror an anterior future of which death is the stake.” Han beskriver ett fotografi av Alexander Gardner där Lewis Payne sitter tillbakalutad i sin cell och väntar på att hans dödsdom ska verkställas. Han ska hängas för mordförsök på den amerikanske statssekreteraren W.H. Seward. Det som fascinerar Bartes i den här bilden är att vi ser både livet och döden i en och samma skepnad. Payne lever, men vi vet att han är död och vi vet att han ska dö. Barthes kallar detta enerverande fenomen för punktum.

Måleriet och fotografiet skapar inte bara stillsamma objekt, utan även en passiv, stillsam betraktare, hennes kropp måste stanna av för att dessa medier ska kunna uppskattas.

Stilla! Ropar tavlan till sin betraktare.

Leave a Reply

Your email address will not be published.